SENASTE BLOGGINLÄGGET PÅ BOLIST.SE

Martin Timell

Oro

I vår bostadsrättsförening bestämde vi oss för att sätta in säkerhetsdörrar. Alla behövde det utom vi eftersom vi redan hade en klass 3-dörr. Sagt och gjort, den utmärkta firman kom hit och började sitt arbete och allt var frid och fröjd. Tills jag fick se grannarnas nya dörrar… Det är skillnad på skit och pannkaka. Vår dörr var ju som en japansk rumsavdelare i jämförelse med de nya. Herregud vad utvecklingen har gått framåt på den här fronten. Snabb ändring. Vi vill också ha en! Nu sitter vår nya dörr på plats och vi känner oss ändå säkrare än vi gjorde förut.

Då vi dessutom har larm så tror jag inte det kan bli bättre.

Ni kanske tycker att jag oroar mig i onödan. Att risken inte är så stor. Häromdagen gjorde vi en inspelning på en lite tvärgata till Karlavägen på Östermalm. På denna lilla gata, precis innan kameran gick igång såg vi två sjaviga typer gå från port till port, pratade lite svenska, lite engelska och något annat språk vi inte kunde känna igen. Jag sa till teamet, att de där två skulle vi hålla ögonen på, speciellt som jag har ett par goda vänner som bor där. Sen delade de upp sig men fortsatte fortfarande att ringa på alla porttelefoner för att försöka komma in någonstans. Den ene av dem gick fram till porten bredvid oss och ringde på. Då tyckte jag att måttet var rågat. Vi måste säga ifrån, göra en slags improviserad grannsamverkan! Jag gick fram mot den sjavige och skulle precis börja tilltala honom på engelska då jag såg att han stack ner handen i fickan. Herregud, ett vapen tänkte jag och hjärtat slog nog några extra slag. Det var inget vapen. Det var en plånbok. Han fällde ut plånboken så att jag kunde se vad han ville visa, samtidigt som han sa; Håkan, Kriminalpolisen. Hej Martin, är det för Äntligen Hemma ni spelar in?

De två sjaviga var alltså två civilklädda poliser som gick runt för att se om någon i någon fastighet hade lyckats fånga två inbrottstjuvar i sina kameror. En familj på Karlavägen hade fått påringning av två utklädda hantverkare, öppnat dörren och fått ett vapen rakt upp i ansiktet. Fastbundna hade de sedan fått se hela lägenheten rensad. Vidrigt!

Men det som gladde mig så var att polisen tog detta på stort allvar och gjorde verkligen ett grundligt jobb. Alltid något ur denna för familjen så tragiska händelse.

Dessutom har jag lärt mig att aldrig döma hunden efter håren. Inte ens min egen.

Martin

INSPIRATION FRÅN HEMMAFIXARBIBELN