SENASTE BLOGGINLÄGGET PÅ BOLIST.SE

Martin Timell

Doktor Doolittle

Efter ett par ensamma dagar ute på landet tillsammans med grönsakerna börjar man sakna sällskap. Även om Iris, vår hund, var med mig så blir det ju liksom inte så mycket sagt. Detta gjorde att jag kunde ägna extra mycket tid till vårt andpar som har kommit och bott hos oss de senaste fem-sex åren. Varje april dyker de upp för att kunna brandskatta vårt brödförråd under hela sommarhalvåret. Honan är lite speciell eftersom hon, tror vi, har blivit påkörd av en båt för fyra år sedan. Hon har ett ärr över huvudet och det ena benet har varit brutit och förmodligen växt ihop fel. Hon haltade väldigt när hon lämnade oss i höstas. För två veckor sedan kom de tillbaka till ön. Inför varje säsongsstart har de totalt glömt bort hur ofarliga vi är. Jag menar, förra året kom de ingående i köket, traskade förbi Iris på en meters håll och kom sen fram till mig i stolen för att få bröd. Brödet åt de självklart direkt ur handen på mig.

I år var det samma visa igen. Man fick börja om. Jag kunde inte komma närmre än tre meter med de första brödbitarna. När honan försökte ta den första godbiten så såg jag att haltandet var värre än någonsin. Herregud, hon hade tappat den nedre delen av sitt vänsterben. Där var det nu bara en stump. Men hon levde. Mätta och belåtna såg jag sedan hur de flög iväg, men när de en timme senare kom tillbaka (de brukar sova hos oss…) såg jag att visserligen gick flygningen bra, men landningen. Det var ingen landning. Det såg ut som hon blev nerskjuten. Hon rullade runt hoppade till på det enda benet och la sig ner för att signalera; Inte så vackert, men jag är nere, och jag lever! Det blev en extra ranson med gryn och nyttigheter.

När jag sedan gick upp nästa morgon såg jag ett djur på gräsmattan som jag aldrig sett tidigare. Det såg ut som en hund med kort svans. Jag hann få fram kikaren och döm om min förvåning när det visade sig vara en ungräv. Utan svans. Herregud är alla djur på ön stympade?

Jag älskar dock räven. De tar många av de åkersorkar som försöker göra om vår gräsmatta till en 18-håls golfbana. Per kvadratmeter. Den här natten hade jakten tydligen varit lyckad. Stora rävgrävda hål i sorkarnas, och sedan dess har problemet helt klart blivit mindre.

I veckan åker jag ut igen. Vem vet, jag kanske hittar en enögd hackspett eller vingklippt granne?

Martin

INSPIRATION FRÅN HEMMAFIXARBIBELN